”Journalism”

Det finns en speciell journalistisk genre som går ut på att intervjua en person som är skicklig, eller åtminstone intresserad, inom något journalisten inte behärskar och som denne därför anser förtjänar att förlöjligas. I detta avsnitt av det saligen avsomnade Eldorado har Janne Ferm hittat en kvinnlig civilingenjör. Dubbelbonus!

Norm critical

It will soon be ten years that Honeybuns and I have lived in this flat but it was only this morning, as the batteries in my electric razor suggested they might run out soon, that I realised that we have two bathrooms, one that contains the washing machine and tumbler, and one that has a plug for an electric razor. (Which arguably in itself might be slightly antiquated, as most razors run on batteries these days, or so I believe.)

The Male Gaze

[I don’t know if this is an example of male self-pity or of how gender inequality hurts all. Maybe it’s a generational issue. Judge as you will.]

The prevalence of the male gaze in media has the corollary that men are seldom depicted as desirable. Is then a longterm consequence of that that men in general come to see themselves as fundamentally non-desirable? What does that mean for female-male relations, when one is desirable, the other not? It would then suggest that hetero-sexual relations are unbalanced; as women clearly cannot desire (sex with) men, they must be bribed with something they do desire, such as security, offspring, or glittery gifts. Alternatively, sex must be taken by force or duplicity.

Maybe there might eventually come something good from teenage werewolves running around without their shirts.

Unthinking privilege

At one point I had applied for a position as Reader at one of the local universities. During the interview I was asked how I proposed to handle diversity. I responded that I was a white male engineer (with blue eyes and speaking Stockholm Swedish), so I would certainly be at a disadvantage in that respect. While I may attempt to consider diversity issues, it is by necessity a conscious, intellectual effort, as I belong to the privileged part of humanity and seldom need to think about this.

Mark Chu-Carroll has written an insightful comment on how one, enlightened and liberal as one may be, through upbringing and a constant barrage of threat projections, has so many ingrained behaviours and reactions going counter to one’s stated standpoint.

The point is not that a person, claiming to be, say, a feminist, yet will behave in a sexist manner, is necessarily a hypocrite, but that behaving in a correct manner requires effort. During my first year studies in mathematics, I learned that one cannot simplify an equation by dividing both halves by an unknown quantity, since that unknown might be 0, so one has to partition the solution into two cases, one for the case = 0, one for the case ≠ 0. I thought this was a huge onus to place on the equation solver. With practice, though, it became a habit and less of an effort to do this. Would that politically correct behaviour can also be internalised by conscious practice of one’s principles.

The price for the liberty of others is constant vigilance on one’s own actions…

Problem symptoms

I have found it a persistent urban legend that Swedes would be particularly prone to suicide. In order to demonstrate that this is not the case I looked up the relevant WHO statistics. As you can see, Sweden is not particularly high on the list, but we knew that. However, what did stick out as a sore thumb was that the People's Republic of China is the only country in the world (for which there are statistics) where women have a higher suicide rate than men.

Googling around confirmed that I am not the only one to have noticed this. Explanations seem centered on Chinese women's subservient position and low chances for poor people to improve their lot, and somehow I can't help but make the connection between this and the Google ads that turn up in the margin…

They don't do them like that anymore

When I was a kid, ”Mamma är lik sin mamma”, sung by Siw Malmkvist, was a big hit in Sweden and the Finnish version, ”Äiti kuin äidinäiti”, sung by Katri Helena, in Finland. The song is a bitter complaint about how women cannot look forward to anything but drudgery in the home. Certainly my mother used to hum it quite often at the time.

Recently I had reason to quote from the song and decided to research its origins a bit. (Oh, Google, how seductive thou art!) To my surprise I found that the Swedish lyrics had been written by Stikkan Anderson, not necessarily the first name that comes to mind as a feminist advocate, but perhaps unfairly so. However, the music was not by Stikkan and a bit more searching revealed that it originally had been a hit in Australia, sung by a young heart throb by name of John Farnham and with the title “Sadie, the cleaning lady”, with approximately the same sentiments as in the Nordic versions, though restricted to a single woman, the eponymous Sadie. I note that even though the Finnish lyrics are a fairly straight-forward translation of Anderson's Swedish version, a reference to ”saamaton haisunäätä”—no-good stinker—hints that lyricist Lasse Liemola knew the English original lyrics.

Then of course, it is available at YouTube and my goodness! they don't do choreography like that any more…

Vinnande bidrag i kategorin ”Snårigaste inledning”,eller,Mycket skrik för lite ull,eller,Finns det nån tanke bakom alls?

För länge sen, när jag pluggade på Teknis, fanns på Flygsektionen en teknolog som hette Einar. Einar var något av en legend, inte bara på Flyg utan även på övriga KTH, som på den tiden var tillräckligt litet för att man skulle kunna ha någorlunda koll på varandra. Det förefaller mig också ibland att trots den mindre mängden personer så fanns det fler original. Kanske kunde de sticka ut mer på den tiden.

Einar var ett kårvrak, en av dessa som lägger ner mängder av tid på att anordna fester, driva studentfackliga ärenden och hjälpa andra teknologer, kort sagt en av dessa eldsjälar utan vilken ingen förening överlever. En följd härav är att studierna lätt blir lidande och när Einar med tiden gick hädan för egen hand hade han varit inskriven i femton år eller så, vilket naturligtvis gav förutsättningar för mängden historier om honom och inte minst den ärliga saknad och sorg bland många över hela KTH som uttrycktes i den vackra dödsruna som sektionskamraterna skrev. (Jag var doktorand ungefär lika länge och när jag hörde en yngre kollega beskriva mig som en ”institution på institutionen” började jag på allvar anstränga mig för att ta mig därifrån – dock i mitt fall genom att ta examen.)

Men, under mitt första år som teknolog levde han fortfarande och jag läste i Flygs sektionstidning en anekdot om honom som gick ungefär så här:

Einar skulle upp på tentan i Mek. Mek-tentorna bestod huvudsakligen av typtal och hade man plugggat fem extentor fick man garanterat godkänt. Einar var ambitiös och pluggade tio extentor. Tyvärr hade detta bara gett honom tid att memorera svaren.

På tentan kommer mycket riktigt ett av typtalen och Einar skriver raskt ner svaret medan han fortfarande kommer ihåg det. Sen börjar han arbeta med lösningen men fastnar halvvägs. Han utgår då från svaret och börjar jobba sig bakåt men kommer inte riktigt ända fram till den punkt där han fastnat tidigare. Vad göra? Einar inför överraskningskoefficienten stora Ö och sätter likhetstecken. Einar klarar tentan.

Denna historia återberättade jag något senare för ett par sektionskamrater. En av dem, en ärans träbock som till min stora lättnad hoppade av studierna inte alltför långt senare, gned sig på hakan och invände:
– Men inte kan väl tentarättaren ha godkänt det?^*
– Förbannade historieförstörare! skrek jag.
Orubbad fortsatte träbocken att gnida sig på hakan och konstaterade fundersamt:
– Ja, man kanske inte ska analysera historier på det sättet…

Vilket för mig till det som egentligen var det jag tänkte skriva om, nämligen att analysera sönder en billig vits, jag kanske är gammal nog att kunna tillåta mig att vara en träbock.

Christina vrålar i vrede och frustration över (bl a?) det mansdominerade samhället och jag drar mig till minnes en historia jag läst någonstans för länge sen:

En gumma kommer in på apoteket och får syn på en flaska med en dödskalle och texten ”GIFT”. Hon konstataterar:
– Ja, se karlar kan se ut hur som helst, de blir gifta i alla fall.

Nu skulle man kunna tänka sig att den som ursprungligen totade ihop denna historia helt enkelt utgick från de dubbla betydelserna i ordet ”gift” och sen försökte baka ihop en historia runt det, men man behöver inte vara Freud för att reflektera över den bitterhet som lyser fram. Bara att gumman utgår från att dödskallen är en man (om hon nu inte förstås var (f d) osteolog och kunde identifiera könet på ögonhålornas form, men ikoniska framställningar är nog i allmänhet inte tillräckligt detaljerade för att detta ska vara möjligt), kopplat till det förmodat åtråvärda tillståndet att vara gift. (Man kan till och med fundera över om det är så att äktenskapet ska uppfattas som åtråvärt för mannen enbart.) Frågan är också om det finns en antydan av tvång, samhälleligt eller annorledes, som garanterar äktenskap åt männen, oberoende av deras yttre företräden. Det är dock oklart om gumman anser karlar vara kräk även i sina inre egenskaper, det skulle kunna tänkas vara givet förstås. Inramningen av historien antyder att den utspelar sig kanske inte direkt i nutiden, där det sällan står flaskor framme på apotekshyllorna på det sättet och framförallt inte heller med sådana etiketter. Kanske är giftermål inte lika viktigt idag heller, även om tvåförhållanden fortfarande tycks vara normen.

Om nu dessa funderingar hade nån sorts slutsats skulle den här bloggen inte heta som den gör…

---

^* Jo, nog kunde tentarättaren det. Några år senare hamnade jag i i stort sett samma situation på en Diff & Trans-tenta där Greens formel fallit mig ur minnet, men jag jobbade mig mot mitten av problemet från bägge hållen och satte likhetstecken i mitten. Jag blev också godkänd på tentan.